Fiskarter

Aborre, Illustration: Rolf Smedman

Abborre (Perka fluviatilis)
Kännetecken:
Grönaktig fisk med taggig ryggfena och svarta ränder läns sidorna. Röda buk-, anal- och stjärtfenor. Abborren är en rovfisk.
Storlek: Maxstorleken i Sverige för abborre är ca 3 kg. Vanlig storlek är 0,1-0,5 kg.
Förekomst: Abborre är en av våra vanligaste fiskarter och förekommer mestadels i skogslandets sjöar och selområden i vattendrag.


Bergsimpa (Cottus poecilopus)
Kännetecken: Liknar stensimpan med vilken den kan hybridisera och från vilken den oftast hålls isär på att sidolinjen inte når fram till stjärtens bas och på den innersta mjukstrålen i bukfenan, som hos bergsimpan är kortare, hos stensimpan längre än på samma fenas halva längd. Har tvärrandiga bukfenor vilket inte stensimpan har.
Storlek: Sällan längre än 10,6 cm lång.
Förekomst: Finns i stora delar av vattendragen i kommunen.


Braxen (Abramis brama)
Kännetecken: Silverfärgad fisk med hög sammantryckt kropp. Stora fiskar blir lite gulaktiga.
Storlek: Maxstorleken för braxen i Sverige är 5-6 kg. I Norrland blir den inte så stor, sällan över 2 kg.
Förekomst: I de östra-sydöstra delarna av kommunen i sjöar och i östra delarna av bl.a. Kalixälv.


Elritsa (Phoxinus phoxinus)
Kännetecken: En liten grönglänsande, fläckig fisk. Förväxlas ofta med öringungar. Elritsan har ingen fettfena emedan öringen har det. I lekdräkt på våren förvandlas hanen till en färgsprakande fisk med eld- eller blodröd buk, ärggröna sidor, nästan svart rygg samt ljusgröna bröst- och analfenor.
Storlek: Längd upp till ca 12 cm.
Förekomst: Finns över nästan hela Sverige, med vissa få undantag. Mestadels i rinnande vatten.


Gädda. Illustration: Rolf SmedmanGädda (Esox lucius)
Kännetecken:
Grönaktig fisk med bred och platt nos. Långsträckt kropp med rygg- och analfenor placerade långt bak. Gäddan är en rovfisk med vassa tänder.
Storlek: Maxstorleken för gädda i Sverige är ca 25 kg. Vanlig storlek är 1-5 kg.
Förekomst: Förekommer i hela landet och i de flesta vatten i kommunen förutom i vissa fjällområden.


Harr. Illustration: Rolf SmedmanHarr (Thymallus thymallus)
Kännetecken:
Har en stor ryggfena som är lång och hög. Färsk harr luktar timjan. Tillhör släktet laxfiskar.
Storlek: Maxstorleken för harr i Sverige är 2-3 kg. Vanlig storlek 0,3-0,7 kg.
Förekomst: Förekommer i de flesta rinnande vatten och i sjöar förutom i högre fjällområden, med några undantag.


Id. Illustration: Rolf SmedmanId (Leusiscus idus)
Kännetecken:
Silverfärgad fisk med gula ögon och med röda buk- och analfenor.
Storlek: Maxstorleken för Id i Sverige är 3-4 kg. Vanlig storlek är 1-2 kg.
Förekomst: Kan förekomma i de östra-sydöstra delarna av vissa vattendrag och sjöar.


Kanadaröding. Illustration: Rolf SmedmanKanadaröding (Salvelinus namaycush)
Kännetecken:
Liknar till vissa delar en gädda i form av dess marmorerade ryggteckning. Har blekgula prickar och har en djupt kluven stjärt. Grundfärgen kan variera i beståndet. Är oftast grå eller blekgrå men även mörkbrun och i sällsynta fall nästan svart. Har liksom vår inhemska röding vita fenkanter. Utpräglad stor gap. Arten är kommen från Nordamerika och har utplanterats i Sverige i olika större sjöar. 
Storlek: Största hittills fångade kanadaröding i Sverige 12,6 kg.
Förekomst: I kommunen finns arten i Storsjön, Satihaure, Gagirjavre, Lermijavre och i Langas.


Lake. Illustration: Rolf SmedmanLake (Lota lota)
Kännetecken:
Huvudet är brett och underkäken har en skäggtöm. Laken är den enda torskfisken bland sötvattensfiskar. Kroppen är långsträckt och brunaktigt marmorerad.
Storlek: Maxstorleken för lake i Sverige är ca 12 kg. Vanlig storlek är 1-3 kg.
Förekomst: I många både vattendrag och sjöar i kommunen. Fångas mestadels under isfisket.


Lax. Illustration: Rolf SmedmanLax (Salmo salar)
Kännetecken:
Lax är svår att skilja mellan stor öring-havsöring. Laxen är slankare och stjärtspolen är smalare (en lax går lätt att lyfta och hålla i stjärtspolen) Laxen har få fläckar på gällocken och nedanför sidolinjen i jämförelse med öring som har många fläckar. Laxen har en grå-grönaktig fettfena (den lilla fenan nära stjärtfenan) medan öringens fettfena är rödaktig.  Tillhör släktet laxfiskar.
Storlek: Maxstorleken för lax är ca 35 kg. Vanlig storlek 2-6 kg. Större exemplar fångas årligen i våra laxförande vattendrag.
Förekomst: I naturlaxälvarna Kalix- och Råne älvars vattensystem med vissa större sidovattendrag.


Mört. Illustration: Rolf SmedmanMört (Rutilus rutilus)
Kännetecken:
Silverfärgad fisk med röda ögon
Storlek: Maxstorleken för mört i Sverige är ca 1 kg. Vanlig storlek är 0,1-0,2 kg.
Förekomst: Förekommer i ganska många sjöar och i enstaka vattendrag i skogslandet.


Regnbåge. Illustration: Rolf SmedmanRegnbåge (Oncorhynchus mykiss) (Regnbågsöring)
Kännetecken:
Mest karaktäristiska är det rödvioletta bandet längs med sidorna och tydliga svarta fläckar på stjärtfenan. Planteras årligen in i ” put-and-take-sjöar” hos vissa fiskerättsägare. Inte naturligt förekommande. En art som togs in till Sverige i slutet på 1800-talet (befruktad rom). Tillhör släktet laxfiskar.
Storlek: Maxstorleken för regnbåge i Sverige är ca 8 kg. Vanlig storlek hos oss i inplanteringsvatten är 0,4–1,5 kg.
Förekomst: Inplanteras årligen i s.k. put and take sjöar hos en del fiskerättsägare. Kommer ursprungligen från Nordamerika. Fisken som sätts ut är vanligen fångstfärdig.


Röding. Illustration: Rolf SmedmanRöding (Salvelinus alpinus)
Kännetecken:
Det mest karaktäristiska hos rödingen är bröst-, buk- och analfenor som är röda med en vit kant. Den röda färgen blir mer intensiv fram mot lektiden på hösten. Tillhör släktet laxfiskar.
Storlek: Maxstorleken för röding i Sverige är ca 10 kg. Vanlig storlek är 0,3-1 kg.
Förekomst: Naturligt i många fjällvatten och i vissa inplanteringssjöar i skogslandet.


Sik. Illustration: Rolf SmedmanSik (Coreganus)
Kännetecken:Slanka silverglänsande fiskar som tillhör släktet laxfiskar. Har ofta ett tydligt överbett. Liknar harren, men siken har betydligt mindre ryggfena.
Storlek: Maxstorleken för sik i Sverige är ca 5-6 kg. Vanlig storlek är 0,3-0,8 kg.
Förekomst: k finns i stora delar av kommunen och då i vissa större sjöar och i vattendrag. Sik sattes ut i många sjöar under 30 – 50-talet och en del har i dag etablerat livskraftiga bestånd.  Förekommer både i småväxta former av plantonätande sik, och sik som övergått till att intaga större insekter och småfiskar.


Stensimpa (Cottus gobio)
Kännetecken: En liten fisk med stort och brett huvud samt stora, ”yviga” bröstfenor.
Storlek: Längd upp till 12,5 cm. Kan hybrisera med bergsimpan.
Förekomst: Finns mest i låglandet och i de nedre fjälltrakterna.


Stäm (Leuciscus leuciscus)
Kännetecken: Fiskar med varierande kroppsform, antingen långsträckta eller mer kompakta med hög, rundad rygg. Endast 1 rygg- och 1 analfena. Ger ett silverglittrande intryck. Liknar mörten, men är slankare, mer bredryggad och fenorna grå eller svagt rödaktiga och ögonen svavelgula med mörka prickar.
Storlek: Längden överskrider sällan 30 cm och vikten 300 g.
Förekomst: Sporadisk förekomst i Råneälvens södra del i kommunen.


Öring. Illustration: Rolf SmedmanÖring (Salmo trutta)
Kännetecken:
Är en starkt hotad art (lokalt sämre status än laxen) som behöver miljöåterställningsåtgärder i olika former samt ett förändrat regelsystem för att arten ska kunna återetableras till livskraftiga stammar igen. Öring är en anpassningsbar fisk som finns i olika former och utseende beroende på genetiska skillnader samt i vilket vatten fisken lever. Men det man bör tänka på är att de olika formerna periodvis kan leva i samma vattendrag delar av sitt fiskliv.  
Storlek: Maxstorleken för insjööring i Sverige är 17 kg (fångad i Gällivare kommun). Vanliga storlekar brukar vara 0,8 – 5 kg.
Förekomst: Havsvandrande formen av öring finns i de flesta vattendrag tillhörande Kalixälvs vattensystem, men är tyvärr starkt hotade i dag. Likvärdigt är det i Råneälvs vattensystem.

Öring runt större sjöar nyttjar till- och frånflöden för lek och uppväxt, varför man helst bör avvara fiske på öring i dessa vattendrag. I sjöar som tidigare haft storöringbestånd och blivit hårt nedfiskade både i till- och frånflödena och i sjöarna och där man undantagit fiske i till- och frånflöden har man kunnat påvisa att det går att få tillbaka storöringen igen. I vattendrag som får vara i träda (barnkammaren), så kommer det nya öringar som om de får tillväxa kan bli storöringar igen, men fångas då i sjön inte i vattendragen.

Anledningen till att det mycket sällan fångas större öringar än 35 cm i bäckar och åar är att större fiskar vandrat nedströms till närmaste större sjö, alternativt att öringen lekt i en utloppsbäck från sjön och efter en viss storleksuppbyggnad i bäcken återkommer till sjön. De har helt enkelt ”Vuxit” ur bäcken och därför sökt sig nedåt eller uppåt till ett område med större utrymmen. Fiske efter öring under 35 cm i bäckar och åar, tillsammans med övrig negativ påverkan från dikningar och flottleder, gör att öringarna aldrig blir tillräckligt stora för att vandra ut till kusten. En situation som redan inträffat i många bäckar i Norrbotten och landet i övrigt.

Skona småfisken

Illustrationer: Rolf Smedman